KIM är en nybildad (april 2007) ideell förening. Namnet KIM kan utläsas som "kön, identitet, mångfald". Vi verkar för personer som i olika grad och på olika sätt hamnar utanför, mellan eller på fel sida av gränserna för könen "man" och "kvinna". Exempel på benämningar för dem vi representerar är transsexuella, intersexuella, intergender, transvestiter, genderbenders, etc. Vi vill bl.a. arbeta för så stor förståelse som möjligt för de speciella problem dessa personer kan stå inför, och för att i möjligaste mån underlätta livet för våra medlemmar. Vi arbetar som stödorganisation och med att sprida information till bl.a. vård och myndigheter.

Vi i KIM är mycket glada över att en översyn av lagen nu kommer till stånd. Den gamla lagen innehåller bestämmelser som försvårat livet för många transsexuella.

Lagförslaget bygger på att det är viktigt att människor har en identitet, och att det i denna skall, juridiskt, fastslås ett kön, och att detta, om det blivit fel, ska kunna korrigeras eller fastställas i efterhand. För en del av våra medlemmar skulle det kännas ännu mer fördelaktigt om de kunde slippa att alls behöva klassificera sig utifrån denna könsdikotomi, men vi resonerar i det följande utifrån den grupp lagen specifikt handlar om: Människor som lever med transsexualism.

Transsexualism (TS) är, som utredningen berättar, ett tillstånd där kroppens biologiska kön inte stämmer överens med det upplevda könet (könsidentiteten). När en person börjar uppleva att något är fel, och förstår att det handlar om att kroppen är av fel kön, kan det ta olika lång tid innan personen bestämmer sig för att göra något åt saken. Sedan diagnosen transsexualism blivit mer känd har det blivit vanligare att barn som upplever könsdysfori tas på allvar tidigt och ges möjlighet att, socialt, få byta könstillhörighet vid mycket tidig ålder. Vi tycker att detta är bra. Att slippa leva med en inre konflikt under uppväxttiden ger dessa barn möjlighet till en mycket enklare tillvaro än den de flesta av de transsexuella i KIM varit med om. Ju enklare och naturligare sådana tidiga interventioner kan göras, desto bättre, tror vi. Vi är därför måna om att reversibla förändringar kan göras med minsta möjliga krångel. Om ett barn felaktigt diagnostiserats som TS, och benämnts med ett namn som passar dess självupplevda kön, samt behandlats som tillhörigt det icke-biologiska könet, finns ju inga hinder för en enkel återgång till det biologiska könet och namnet. Men ju äldre en person med TS-problematik blir, desto viktigare blir det att man får med sig byråkrati och juridik i sin transition, och, i olika tid för olika personer, att medicinsk behandling sätts in adekvat.

Att under livet sorteras in i t.ex. fel omklädningsrum, ropas upp med fel namn hos läkare och i klassrum mm, tär på självkänslan och kan utsätta personen för att avslöjas i sammanhang där det inte behövt ske.

Vår grunduppfattning är att en justering av juridiskt kön för dessa personer är en så oerhört viktig fråga för hur de klarar vardagslivet, och av så relativt ringa vikt för berörda myndigheter, att man bör kunna kosta på sig att vara generös. Vad gäller både barn och vuxna är ju just namn och juridiskt kön två saker som mycket väl skulle kunna göras reversibla om man senare upptäcker att man "gjort fel". Annan behandling, som i dagsläget måste föregå båda dessa beslut, är däremot ofta omöjlig att ångra.

Det är från denna utgångspunkt KIM resonerar kring sådant som ålderskrav, krav på borttagande av könskörtlar, etc. Lagen kräver idag mycket innan den erbjuder den hjälp som skulle underlätta så mycket. Att kräva att alla de som brottas med sin egen könsdysfori och omgivningens reaktioner på detta, ska vara helt "färdiga" i sitt nya biologiska kön för att slippa "avslöjas som bedragare" varje gång de skall identifiera sig, känns inte rimligt i en tid då identiteten lätt kan följas digitalt oavsett vilket namn, kön eller vilket personnummer personen har i register och identitetshandlingar.

Att det ändå krävs någon form av intyg på att könsidentitetsproblematik föreligger för att det juridiska könet skall kunna ändras ser vi som en självklarhet, men det bör tillåtas i ett långt tidigare skede, och för långt fler.

Föreningen KIM anser att det är ett mycket bra och önskvärt initiativ att denna utredning beställts. Tyvärr finns det en del brister i utredningen. Här följer en sammanfattning.

Ett exempel är att man blandar mellan det felaktiga ordvalet "transsexualitet" och det korrekta "transsexualism". "Transsexualitet" är felaktigt eftersom det inte rör sig om en sexualitet. Detsamma kan sägas om "intersexualitet" och "intersexualism". Här har man dock åtminstone varit konsekvent nog att genomgående använda det felaktiga ordvalet istället för att blanda.

I ordlistan användes förklaringarna "FM-transsexuell" och "MF-transsexuell" trots att de vedertagna termerna är "FtM-transsexuell" respektive "MtF-transsexuell". Visserligen är den praktiska betydelsen ringa, men detta kan tyvärr ses som ett tecken på att utredningen inte är väl förankrad i existerande forskning, praxis etc. eftersom förkortningarna "FM" respektive "MF" endast förekommer i denna utredning medan "FtM" och "MtF" förekommer i princip i alla andra sammanhang. (Undantagsvis kan man i vissa fall se en försvenskning av dessa förkortningar, "KtM" = kvinna-till-man och "MtK" = man-till-kvinna).

I ordlistan förekommer uttrycket "She-male". Uttrycket som sådant förekommer mestadels inom pornografin och beskriver personer med ett utseende enligt beskrivningen i ordlistan. I pornografin förekommer dock givetvis ingen angivelse av aktörernas psykiskt upplevda könsidentitet. Pornografin struntar givetvis helt i huruvida aktören i framtiden vill genomgå könskorrigerande kirurgi eller om aktören har för avsikt att behålla sitt nuvarande könsorgan. I ordlistan står dock också att en s.k. she-male vill ha kvar sin manliga könstillhörighet. Det saknas dock referens till var denna uppgift kommer från. Så vitt vi vet så finns det ingen forskning som bekräftar denna uppgift. I länder där könskorrigerande kirurgi inte bekostas av offentligt finansierad hälsovård är det vanligt förekommande att personer deltar i några "she-male"-porrfilmer för att finansiera sin könskorrigerande kirurgi (och andra kostnader för den kirurgi och medicin som personen anser sig vara i behov av).

I ordlistan står det att en transvestit är en "person som bär det motsatta könets kläder för att uppnå sexuell upphetsning samt för att likna en person av det motsatta könet".

Detta är en felaktig sexualisering av flertalet transvestiter. Enligt diagnossystemet som används inom svenska vården, ICD-10 (se ordlistan i utredningen), så finns det två separata diagnoskoder för transvestism. Den ena är F64.1, Transvestism med dubbla roller, beskrivs enligt socialstyrelsen på följande vis:

Karakteriseras av en önskan att klä sig i det motsatta könets kläder, för att under en kortare tid kunna känna sig som tillhörande det motsatta könet. Det finns ingen önskan om en permanent könsförändring eller kirurgiska ingrepp. Utklädningen medför ingen sexuell upphetsning. (vår kursivering)

Detta motsäger alltså att transvestiter generellt sett klär sig för att uppnå sexuell upphetsning, vilket är en vanlig men helt felaktig fördom. Vad utredningen istället pratar om är fetischistisk transvestism (ICD 65.1), enligt följande lydelse i den svenska översättningen KSH97:

F65.1 Fetischistisk transvestism
Karakteriseras av att personen bär det motsatta könets kläder för att uppnå sexuell upphetsning samt för att likna en person av det motsatta könet. Fetischistisk transvestism skiljer sig från transsexuell transvestism genom dess klara koppling till sexuell upphetsning och det starka begäret att ta av kläderna efter uppnådd orgasm, då den sexuella upphetsningen avtar. Störning kan utgöra en tidig fas i utvecklingen av transsexualism.

Dessa, samt ett antal andra felaktigheter i utredningen, ger tyvärr en stark anledning att ifrågasätta om de som genomfört utredningen har tillräcklig kompetens inom hela området av könsidentiteter som avviker från de traditionella "manskropp = strikt manlig könsidentitet" och "kvinnokropp = strikt kvinnlig könsidentitet".

Föreningen KIM anser att en grundläggande kunskap om t.ex. vad uttryck som "she-male" och transvestism innebär bör vara nödvändigt för att säkert avgöra lämplig utformning av lagar som reglerar val av förnamn och ändring av juridisk könstillhörighet.

Helt utanför utredningens område föreslås en komplett slopning av kastreringslagen 1944:113. Oavsett om denna lag bör slopas eller inte, och i så fall hur den bör vara utformad, så ligger det utanför utredningens område. Däremot har utredningen istället missat att det krävs en ändring av lagen 2006:351 om genetisk integritet m.m. för att praktiskt kunna använda de könsceller (=ägg) som kvinna-till-man-transsexuellla enligt förslaget tillåts spara.

Vi anser, liksom utredarna, att medicinska och juridiska frågor bör hållas åtskilda, men skulle gärna se att detta efterlevdes i lagförslaget.

Diagnosen transsexuell, som används i 2§1, har inte bara fått något förändrad innebörd över tid, diagnosen definieras också olika i aktuella upplagor av olika diagnostiska manualer. (se "The Harry Benjamin International Gender Dysphoria Association's Standards Of Care For Gender Identity Disorders", Kap. III (http://wpath.org/Documents2/socv6.pdf).

De övriga punkterna under §1 täcker väl upp vad transsexualism skulle innebära i andra sammanhang än rent medicinska. Därför anser vi att punkt 1 är redundant. Dessutom anser vi att kopplingarna mellan juridiskt könsbyte och medicinsk behandling i §§9&10 bör strykas.

I och med att det rör sig om operationer som är känsliga och ur medicinsk synpunkt i någon mening är ett undantagsfall bör kravet på tillstånd från socialstyrelsens rättsliga råd finnas kvar. Men generellt är krav på juridiska åtaganden som förutsättning för medicinsk behandling eller krav på medicinska ingrepp som förutsättning för ett juridiskt förfarande något vi ser som mycket problematiskt.

Föreningen KIM anser att alla myndiga personer bör själva få välja sitt juridiska namn, oavsett om namnet traditionellt sett stämmer eller inte stämmer med personens juridiska kön. Om namnlagen ändras för att tillåta detta, som man redan gjort exempelvis i Norge, så behövs inga övriga ändringar. Dessutom innebär en sådan mindre lagändring rimligtvis att hela HBT-rörelsens lobbyarbete för en översyn av namnlagen upphör eftersom målet då kan anses vara uppnått.

Patent- och registreringsverket (PRV) samt skatteverket har valt att tolka formuleringen "av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn" i 34 § som skäl att vanligtvis avslå ansökan om "könskonträra" förnamn.

Ett undantag är att det finns prejudicerande fall mot PRV lett till en rättspraxis där PRV godkänner byten till "könskonträra" förnamn om den sökande uppvisar ett tillräckligt omfattande intyg från psykiatrin. Detta intyg behöver innehålla information om att ett antal steg av behandlingen av transsexualism har genomförts.

Ett annat undantag är att PRV har upprättat en lista över vad de kallar "könsneutrala namn". Denna lista innehåller dels namn som av de flesta upplevs som könsneutrala, till exempel Kim, men listan innehåller även namn som i praktiken upplevs tillhöra det ena eller det andra könet (till exempel Hanna och Bo). Listan innehåller även ett stort antal namn som vanligtvis förekommer hos personer som inte har skandinaviskt modersmål/etnicitet.

Rättspraxis är också att om man via SCBs statistik kan påvisa att det redan finns ett antal personer som har ett visst namn och ett visst juridiskt kön så accepteras oftast en ansökan. Detta system med en lista med "könsneutrala namn" som i många fall i praktiken inte upplevs könsneutrala, och att namn som redan på något sätt har tillåtits trots att de upplevs som "könskonträra", blir i praktiken som en självuppfyllande profetia. Den som vill ha ett förnamn som är könskonträrt mot sitt juridiska kön väljer ofta något av de namn som det finns goda utsikter att få godkänt byte till, och därmed kommer vissa speciella namn att i allt större utsträckning tillhöra en begränsad grupp namn som används av de som vill ha ett "könskonträrt namn". Om någon med intyg från psykiatrin byter till ett "könskonträrt namn", och personen sedan inte byter juridiskt kön snabbt nog så tillkommer det namnet i SCBs statistik varpå det kan tillkomma som "könsneutralt namn".

Vi finner inget som helst skäl för att ha kvar den nuvarande hanteringen av förnamn. Det finns exempelvis inga som helst skäl för att man-till-kvinna-transsexuella ska välja Hanna istället för Lisa, eller för att kvinna-till-man-transsexuella ska välja Bo istället för Kenneth.

Eftersom transsexualism inte är ett tillstånd som patienten på något sätt själv frivilligt valt eller styrt sig mot, så anser föreningen KIM att de som byter till ett "könskonträrt namn" bör ha möjlighet att göra ett sådant byte, inklusive att om så önskas ta bort ett, flera eller samtliga befintliga namn, utan avgift. Om denna avgift ej slopas så kan det i framtiden ändå sannolikt bli så att någon driver fram ett prejudicerande fall där landstinget tvingas stå för kostnaden då ett namn matchande ens könsidentitet rimligtvis kan anses ingå i lämplig vård av transsexuella, på samma sätt som det redan finns prejudicerande fall där landstinget tvingas betala kostnaden för resan till rättsliga rådet vid ansökan om juridiskt könsbyte. Genom att direkt lagstifta att offentliga sektorn står för kostnaden för ett sådant byte så undviks alla juridiska kostnader i samband med att driva fram ett prejudicerande fall. (Anm: PRVs avgift är för närvarande 800 kronor, Skatteverket tar ingen avgift men tillåter enligt nuvarande lag inte borttagande av samtliga befintliga förnamn).

Vidare anser vi det inte vara tillräckligt att tillåta "könskonträra namn" endast då personen har påbörjat ts-vård, då det inte är praktiskt möjligt för samtliga. Exempelvis har det under flera år varit omöjligt för personer skrivna i Västra Götaland att få vård, och byråkratiska kvarnar inom landstingen, köer etc. kan försvåra och fördröja processen innan ens en utredning kan påbörjas.

Att leva med "fel" namn i förhållande till ens sociala kön är en tung börda för den enskilde. Föreningen KIM anser därför att det är av stor vikt att det genomförs en ändring vars praktiska resultat är likt det från vårt förslag.

Härigenom föreskrivs i fråga om namnlagen (1982:670) att det i lagen skall införas två nya bestämmelser, 31a § och 33a §, med följande lydelser:

31a §
Den som själv anser sig ha en könsidentitet som inte stämmer överens med sitt juridiska kön har rätt att, genom anmälan till Skatteverket, byta ett, flera eller samtliga av sina förnamn till ett eller flera förnamn som motsvarar den upplevda könsidentiteten.
Anmälan enligt denna paragraf får göras endast en gång.

33a §
Den som själv anser sig ha en könsidentitet som inte stämmer överens med sitt juridiska kön har rätt att, via ansökan hos patent- och registreringsverket, byta ett eller flera av sina förnamn till ett eller flera förnamn som motsvarar den upplevda könsidentiteten.

39a §
Första gången sökande söker enligt 33a§ är sökande ej skyldig att betala ansökningsavgift.

Dagens kastreringslag och steriliseringslag skyddar personer från att mot deras vilja utsättas för kastrering/sterilisering, till skillnad från den ursprungliga lagtexten från 1944 som medgav påtvingad sterilisering på medicinska, sociala och eugeniska (rasbiologiska) grunder. Denna lag gav också utrymme för att utöva utpressning mot individer, som ex. kunde beviljas abort om de gick med på att samtidigt steriliseras. Lagen innebär vidare att lagstiftaren ansett att man bör uppnå 25 års ålder innan man är mogen för att besluta att kastrera sig.

I nuvarande lagtext står att person som ansöker om ny fastställelse av könstillhörighet ska sakna förmåga till reproduktion. Om personen inte av andra orsaker är steril har det alltså varit nödvändigt att genomgå sterilisering för att få fastställelse. Detta föreslås ändras till att personen ifråga måste sakna könskörtlar tillhörande ens ursprungliga biologiska kön. Anledningen till denna ändring är att en steriliseringsförklaring inte kan anses vara 100% säker, och att det enligt utredarna vore katastrofalt om en person som fått fastställelse som man blev gravid och födde barn.

"Det har framkommit att det utomlands lär ha inträffat att en biologisk kvinna, som hade bytt könstillhörighet till man men som inte genomgått någon könskorrigerande operation, gjorde ett tillfälligt uppehåll i sin testosteronbehandling, blev gravid och födde ett barn i sin manliga könstillhörighet. Detta torde givetvis vara ett extremt undantagsfall. Det framstår som troligt att en biologisk kvinna, som fått sin könstillhörighet ändrad till att vara man, skulle betrakta det som onaturligt att genomgå en graviditet och föda ett barn, eftersom det är något som är så intimt förknippat med att vara kvinna. Likväl framstår det som uteslutet att en sådan situation skulle kunna tillåtas få uppstå." (s 115, vår kursivering)

Det är alltså inte av medicinska skäl, eller ens med hänvisning till "barnets bästa", som detta framhålls som icke önskvärt, utan baseras helt på utredarnas egna åsikter om vad som anses vara kvinnligt respektive manligt.

Det nya lagförslaget kräver att en transsexuell behandlas med både hormonterapi, borttagande av könskörtlar samt, delvis, att kroppen korrigeras kirurgiskt innan det nya könet kan fastställas. Detta är problematiskt då det innebär att rättigheten att få leva med rätt juridiskt kön, blir avhängigt personens fysiska hälsotillstånd. Relativt många personer klarar inte kirurgi eller hormonbehandling (som är nödvändig om könskörtlarna tagits bort) av medicinska orsaker, t.ex. hjärtfel och liknande. Även fysiskt sjuka transsexuella måste, anser KIM, ha rätt till sitt korrekta juridiska kön.

Majoritetens diktatur och dess sociala konsekvenser

Den befintliga lagen ställer kravet att den som vill byta juridiskt kön är steriliserad. I utredningens förslag så har detta krav skärpts till att omfatta kastrering, dock med formuleringen "avlägsnande/borttagande av könskörtlar/gonader" som trots allt exakt innebär kastrering och inget annat.

I utredningen refererar man till att "de flesta" vill genomgå denna kirurgiska procedur. Att diagnosen ska ifrågasättas för dem som inte vill det (såsom görs i utredningen) är en medicinsk fråga, inte en fråga för lagstiftning, i synnerhet som diagnoskriterierna (se http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/0005D4F2-AF69-454B-B091-38591D7FA149/0/KSH97_total_version2007.pdf ) inte innehåller något krav på detta.

Det är förvisso sant att många transsexuella vill genomgå denna procedur. Problemet är att man då utgår från att det som är bra för en majoritet också är bra för en minoritet. Ett sådant resonemang anser vi inte vara gångbart. Att slopa kravet på kirurgiska ingrepp för att få byta juridiskt kön innebär en förbättring för en liten minoritet inom en i sig ytterst liten minoritet. På presskonferensen då utredningen presenterades framgick det också tydligt att kastreringskravet baseras på argument som ”vi tycker att det är rimligt”, utan vidare motivering.

Om man istället ser hur folk verkligen lever kan man konstatera att det finns ett antal personer som lever enligt sitt kön de upplever sig ha utan att ha 'rätt' juridiskt kön. Dessa personer har ett socialt kön som är motsatt mot deras juridiska kön. Med socialt kön avses det kön såsom de uppfattas av omgivningen. I praktiken är det personer som antingen ser ut som kvinnor och juridiskt är män, eller ser ut som män men juridiskt är kvinnor. Dessa existerar uppenbarligen i verkligheten då de dels återfinns bland föreningen KIMs medlemmar och dels har KIMs medlemmar kontakt med / kännedom om ytterligare ett antal av dessa personer.

Det finns alltså ett antal personer som lever i ett socialt kön som är motsatt deras juridiska kön på grund av att de inte vill genomgå de kirurgiska krav som ställs idag, och då än mindre de krav som ställs av utredningens förslag. Dessa personer riskerar att råka ut för exakt samma problem som var orsaken till att lag 1972:119 togs fram från början. Om man istället formulerar lagen så att det är möjligt att byta juridiskt kön utan krav på kirurgiska ingrepp så blir ett juridiskt könsbyte tillgängligt för fler personer som är i behov av det.

Generellt för alla utredningar rörande lagändringar och förslag till nya lagar är att en analys ur samhällsekonomiskt och brottsriskperspektiv bör ingå. Ett av de problem som uppstår för den som har ett socialt kön motsatt det juridiska könet är att personen får svårigheter i ett antal situationer. Dessa svårigheter leder sannolikt till försämrad psykisk hälsa vilket i sig är ett samhällsekonomiskt argument för att göra lagen tillämpbar på samtliga personer som har nytta av lagen. Det största samhällsekonomiska argumentet är dock att den som är i behov av juridiskt könsbyte får en svårare situation på arbetsmarknaden än om juridiskt och socialt kön överensstämmer. Att varje svårighet på arbetsmarknaden är en samhällsekonomisk förlust behöver förhoppningsvis inga ytterligare förklaringar.

Dessutom förekommer det att några personer som har upplevt motgångar på arbetsmarknaden blir inblandade i prostitution eller annan brottslighet. Just rörande denna lag kring juridiskt könsbyte så är det i första hand man-till-kvinna-transsexuella som i vissa fall involveras i prostitution. Man kan enkelt konstatera att det finns en "marknad" för prostituerade man-till-kvinna-transsexuella genom att titta på tillgången på pornografi som innehåller just denna kategori personer. Om man ger dessa personer möjlighet att byta juridiskt kön och därmed underlättar för dem på den vanliga arbetsmarknaden så minskar man sannolikheten för att de blandas in i prostitution, vilket i sin tur minskar mängden brott mot sexköpslagstiftningen. Ett slopade av kravet på kirurgi innebär med andra ord dels en konkret samhällsekonomisk fördel arbetsmarknadsmässigt, och dels en rent konkret minskning av sannolikheten för vissa typer av brottslighet. Till detta kommer alla de mer svårmätta fördelarna i form av ökat psykiskt välbefinnande.

Ännu ett skäl att inte ha ett krav på avlägsnande av könskörtlar för juridiskt könsbyte är att då blir det juridiska könsbytet något som man förhållandevis enkelt kan återställa om någon ångrar sig. Det innebär förvisso mycket pappersarbete, men i jämförelse med oåterkallelig kirurgi så framstår detta som relativt lindrigt.

Ytterligare ett skäl att inte ha krav på avlägsnande av könskörtlar för juridiskt könsbyte är att utan det kravet så finns det egentligen inga som helst anledningar att ha en speciell åldersgräns för juridiskt könsbyte. Även om vården inte är beredda att genomföra oåterkallelig kirurgi på personer som anses för unga så kan dessa personer då få leva med önskat juridiskt kön och slippa svåra situationer där de benämns som 'fel' kön t.ex. vid upprop i skolor eller liknande.

Inga medicinska argument

Det återkommande argumentet är att "nästan alla" (s 116 bl.a.) transsexuella ansöker om borttagandet av könskörtlar. Detta att "de flesta" vill det är inget hållbart argument, i synnerhet eftersom utredarna själva framhåller att "enligt vår uppfattning kan det inge betänkligheter om en sökande i ett könstillhörighetsärende vill behålla könskörtlarna" (s 116). Det är alltså möjligt att misstänka att de som av olika skäl inte vill eller kan genomgå operation helt enkelt inte kommer så långt i vårdprocessen, erkänner även utredarna.

Vidare uttrycker utredarna att inga som helst undantag från detta får göras (s 118). En person med en svår fysisk sjukdom som omöjliggör operation har alltså i framtiden ingen möjlighet att få fastställelse. Detta baseras alltså inte på medicinska indikationer, utan är helt beroende av fördomar om kön. Därför är det svårt att se att denna ståndpunkt är något annat än ett uttryck för könsstereotypa fördomar. Det kan måhända vara svårt att föreställa sig att en man vill kunna föda barn, men det är inget hållbart argument för ett förbud.

Utredningen hänvisar själv till flera argument som snarare talar mot ett krav på kastration. T.ex. nämns att "flertalet terapeuter [är] ense om att förlusten av fertiliteten inte är ett rekvisit för en lyckosam övergång till en ny könstillhörighet"(s 178), samt att "Vid könstillhörighetslagens tillkomst diskuterades huruvida förekomsten av biologiska barn kunde tala emot att en person egentligen var transsexuell, men sådana teorier har nu sedan länge övergetts”(s 180). Det är, enligt utredarna själva, alltså otidsenligt att anse att genuin transsexualism är kopplat till avsaknad av viljan att skaffa barn. Om detta däremot innebär en vilja att skaffa biologiska barn är det tydligen en helt annan sak.

Utredningen hänvisar till argumentet att det finns medicinska risker med att lämna kvar könskörtlarna. Detta går att ifrågasätta då olika rapporter pekar åt olika håll, men hursomhelst är detta en fråga för vården att avgöra, inte lagstiftarna. Då utredningen dessutom slår fast att den inte lägger sig i medicinska frågor ber vi lagstiftarna att respektera vårdgivarnas kunskaper och möjlighet att själva fatta den typen av beslut i samråd med patienten.

Att införa ett krav på kastration för att få fastställelse är att frångå 2a§, punkt 3, i Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), som slår fast att vården ska "bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet". Att utan medicinska skäl göra allvarliga ingrepp i en patients reproduktiva organ är i högsta grad ett intrång i patientens integritet. Trots att utredningen slår fast att "Det framstår som uteslutet att det i dag skulle kunna förekomma fall där det skulle finnas behov av att kunna kastrera en person med tvång"(s 241), är det precis denna effekt kastrationskravet får.

KIMs ståndpunkt

Föreningen KIM anser att det är av största vikt att transsexuella har rätt att själva av fri vilja välja att sterilisera sig eller kastrera sig. Vi anser också att det inte bör finnas någon juridisk koppling mellan kastrering/sterilisering och övriga möjligheter/rättigheter. Vi anser att detta är att likna vid den ursprungliga steriliseringslagens förtäckta manipulation av individens rätt att bestämma över sin egen reproduktion.

Föreningen KIM anser att det inte behövs en juridisk åldersgräns för kastrering eller sterilisering som en del i behandlingen av transsexuella och intersexuella. Vi har fullt förtroende för att sjukvården har kompetens nog att fatta dessa beslut på egen hand.

Föreningen KIM har i övrigt svårt att se varför utredningen föreslår en slopning av kastreringslagen eftersom lagens övriga funktioner inte har något med transsexualism, intersexualism eller könsidentitet/könstillhörighet att göra. Om man ändå vill ändra på kastreringslagen så anser vi att det är lämpligt att det finns minst lika skyddande/hindrande/spärrande lag om kastrering som det finns om sterilisering. En väg att uppnå detta är att låta den nuvarande steriliseringslagen även innefatta kastrering.

Detta är dock egentligen inte en fråga varken för utredningen eller för föreningen KIM, förutom just de delar som gäller möjlighet att genomföra ingrepp på transsexuella och intersexuella. Därför är övriga ändringar av mindre betydelse sett ur föreningen KIMs intresseperspektiv.

Effekter av utredningens förslag

En effekt av utredningens förslag att låta kastreringslagen upphöra är att det blir tillåtet att frivilligt kastrera sig före 25 års ålder utan något speciellt skäl, medan det krävs särskilda skäl för att få sterilisera sig före 25 års ålder.

KIM föreslår

Kastreringslagen 1944:133 upphör helt att gälla.

Steriliseringslagen 1975:580 ändras eller byts ut till "Kastrerings- och steriliseringslagen" som följer.

Nuvarande lydelse

1 § Denna lag äger tillämpning på sådant ingrepp i könsorganen som utan att innebära kastrering medför varaktigt upphävande av fortplantningsförmågan (sterilisering). Lagen gäller dock icke ingrepp som utförs som ett led i behandlingen av kroppslig sjukdom.

2 § På egen begäran får den steriliseras som har fyllt tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt här i riket. Vägras sterilisering, skall frågan omedelbart underställas socialstyrelsens prövning.

3 § Ansöker den som fyllt aderton men icke tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt här i riket om sterilisering, får socialstyrelsen lämna tillstånd därtill
1. om det föreligger beaktansvärd risk för att arvsanlag som kan medföra allvarlig psykisk störning, svårartad kroppslig sjukdom eller svårt lyte av annat slag överförs till avkomling (genetisk indikation),
2. i fråga om kvinna, om havandeskap till följd av sjukdom, kroppsfel eller svaghet skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (medicinsk indikation), eller
3. i samband med ansökan om fastställelse enligt 1 § lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, om förutsättningar i övrigt föreligger för sådan fastställelse.

4 § Mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till sterilisering får talan ej föras.
  
5 § Sterilisering får ej ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga havandeskap.
  
6 § Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra sterilisering.
   Sterilisering av kvinna skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som socialstyrelsen godkänner.

8 § Utför någon uppsåtligen sterilisering i strid med denna lag, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Föreslagen lydelse

1 § Denna lag äger tillämpning på sådant ingrepp i könsorganen som medför varaktigt upphävande av fortplantningsförmågan (kastrering eller sterilisering). Lagen gäller dock icke ingrepp som utförs som ett led i behandlingen av kroppslig sjukdom.

2 § På egen begäran får den kastreras eller steriliseras som har fyllt tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt här i riket. Vägras kastrering eller sterilisering, skall frågan omedelbart underställas socialstyrelsens prövning.

3 § Ansöker den som fyllt arton men ej tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt här i riket om kastrering eller sterilisering, får socialstyrelsen lämna tillstånd därtill
1. om det föreligger beaktansvärd risk för att arvsanlag som kan medföra allvarlig psykisk störning, svårartad kroppslig sjukdom eller svårt lyte av annat slag överförs till avkomling (genetisk indikation),
2. i fråga om kvinna, om havandeskap till följd av sjukdom, kroppsfel eller svaghet skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (medicinsk indikation).

4 § Mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till kastrering eller sterilisering får talan ej föras.
  
5 § Kastrering eller sterilisering får ej ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga havandeskap.
  
6 § Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra kastrering eller sterilisering.
   Sterilisering av kvinna skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som socialstyrelsen godkänner.
   Kastrering skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som socialstyrelsen godkänner.

8 § Utför någon uppsåtligen kastrering eller sterilisering i strid med denna lag, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

9 § Ansöker den som ej fyllt arton år och som är svensk medborgare eller bosatt här i riket om kastrering eller sterilisering, får socialstyrelsen lämna tillstånd därtill
1. i samband med ansökan om fastställelse enligt lagen (2007:16) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, om förutsättningar i övrigt föreligger för sådan fastställelse.

Lag (2006:351) om genetisk integritet m.m.

Bakgrund, befintlig lag och utredningens förslag

Som vi nämnde i förra kapitlet föreslår utredarna att transsexuella ska fråntas sina reproduktiva rättigheter. Detta är, enligt deras sätt att se, dock en sanning med modifikation. De hänvisar till möjligheten att skaffa barn genom att frysa ner könsceller innan behandlingen, och använder detta som ett argument för att införa tvångskastrering. Tyvärr är det inte så enkelt.

Det är idag tillåtet att frysa ner könsceller, dock är det inte tillåtet att använda dem hursomhelst. En MtF som vill skaffa barn med sin kvinnliga sambo kan få använda sina spermier för att inseminera. En FtM däremot, har inga möjligheter att skaffa biologiska barn på laglig väg oavsett hans partners biologiska kön. Surrogatmödraskap är förbjudet, varpå eventuella nedfrysta ägg inte får användas med dagens lagstiftning.

Utredningen fäster ingen större vikt vid detta faktum utan nöjer sig med ett uttalande om rätten att spara könsceller, men nämner inget om risken att inte sedan kunna använda dem (s 186). Detta gör att följande citat framstår som ett uttryck för en önskan om att transsexuella inte ska fortplanta sig överhuvudtaget:

Ett könsbyte torde föregås av noggranna överväganden och det måste antas att den enskilde genom bytet definitivt avser att leva i den nya könsrollen. Det kan därför inte anses vara förenligt med lagstiftningens syfte att den som bytt kön ändå med hjälp av modern medicinsk teknik kan bli biologisk förälder till ett barn grundat på den tidigare könstillhörigheten. (s 178)

Kravet på att den som ansöker om fastställelse av könstillhörighet enligt könstillhörighetslagen skall ha blivit steriliserad eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga grundar sig enligt förarbetena på en vilja att förebygga att en transsexuell person efter fastställelse av den nya könstillhörigheten får egna barn (s 170)

Detta är knappast förenligt med den mänskliga rättigheten att själv få bestämma över sin reproduktion. Det kan framstå som långsökt, men i kombination med tvångskastreringar innebär detta att en transsexuell inte har några som helst garantier för att staten kommer att tillåta henom att försöka skaffa barn på biologisk väg.

Barnens bästa

Vid anläggande av ett barnperspektiv i den fråga som nu är aktuell anser vi att man kan göra samma överväganden som gjordes i samband med att homosexuella par gavs rätt att adoptera och lesbiska personer fick rätt att genomgå assisterad befruktning. Dessa innebär att lagstiftaren har accepterat att barn växer upp i en familj som inte har samma utseende som den klassiska ”kärnfamiljen” och att fokus läggs på de personliga egenskaperna hos en blivande förälder och inte på blivande förälder och inte på dennes sexuella läggning.
   Frågan är emellertid om det vore förvirrande för ett barn att upptäcka att den person som han eller hon betraktar som sin mor i själva verket är hans eller hennes biologiska far, vilket skulle kunna bli resultatet om en transsexuell biologisk man lagrar sperma innan han genomgår sin könskorrigerande behandling. Det kan säkert antas att en sådan upptäckt skulle skapa en viss undran och förvåning hos barnet, precis som hos alla barn som upptäcker något oväntat hos en förälder. På samma sätt torde det vara förvirrande för ett barn att hans eller hennes förälder får ändrad könstillhörighet. (s 185 vår kursivering)

Detta är förvisso en risk att ett barn till en transsexuell som kommit till genom insemination blir förvirrad och mår dåligt av detta, men den torde inte vara större än vid t.ex. insemination av icketranssexuella par, som ändå är tillåtet. Det finns vidare forskning om barn till transsexuella som visar att det inte är vare sig skadligt eller "smittsamt" för barn att växa upp med transsexuella föräldrar (t.ex. "Transsexual's Children" av Richard Green, publicerad i International Journal on Transgenderism, volym 2, nummer 4, oktober-december 1998, tillgänglig online på http://www.symposion.com/ijt/ijtc0601.htm).

KIMs ståndpunkt

Lagen krävde tidigare att personer med TS steriliserades innan ny könstillhörighet kunde ges. Det nya förslaget föreslår borttagande av könskörtlar men vill tillåta sparande av nedfrysta ägg eller spermier. En viktig del av resonemanget kring fastställelse handlar alltså om frågan om hur personer med TS skall respektive inte skall kunna skaffa barn.
 
Idag finns det i Sverige ett antal barn med transsexuella föräldrar. En del av dessa är födda innan personen bytt kön, dvs. mamma har blivit man eller pappa har blivit kvinna. Andra har föräldrar som befinner sig mitt i processen, eller före detta transsexuella. Således finns redan barn vars föräldrar inte har eller har haft ett konstant kön. Tanken att ge transsexuella möjligheten att även efter genomgången transition kunna bli biologiska föräldrar är god, anser KIM.
 
Dessvärre förefaller det inte bli möjligt i någon större utsträckning med det nya förslaget. En FtM som tillåts frysa sina ägg kan inte senare själv inplantera dessa i sin egen kropp, och behöver därför tillgång till en surrogatmamma. Sådant är idag förbjudet i Sverige. För att få rätten till ett nytt juridiskt kön måste en FtM alltså helt ge upp sina framtida möjligheter till att bli biologisk förälder. Detta var inte tanken med att slopa steriliseringskravet.
 
Juridiken kring föräldraskap skulle därför kunna behöva ses över. Alldeles oavsett hur den framtida "Lagen om ändring av könstillhörighet" kommer att se ut så kan transsexuella spara könsceller utomlands och därmed bli biologisk förälder till barn efter att de bytt juridiskt kön, och därmed bör man fundera på hur detta föräldraskap ska registreras. Ett fall som är speciellt intressant juridiskt sett är om en kvinna-till-man-transsexuell sparar ägg, byter juridiskt kön till man, och tillsammans med en partner som är kvinna genomför en befruktning och surrogatmödraskap utomlands. Vem är då mamma? Genetisk mamma är då den som är juridisk man i relationen, medan kvinnan i relationen har överfört vissa biologiska egenskaper till barnet genom t.ex. sin hormonpåverkan under graviditeten. I detta läge känns det otydligt hur föräldrarna ska registreras.

Vi tycker att det är bra att utredningen föreslår att ts ska få spara könsceller, och att detta är viktigt både för blivande ts och för deras barn. Viktigt är dock att det även ges möjlighet att använda dessa sparade könsceller, genom att man tar bort förbudet mot s.k. dubbeldonation samt surrogatmödraskap. Ett konkret förslag är att se till det par som vill bli föräldrar och tillåta alla fall där minst en av föräldern antingen bär barnet eller har bidragit med egna könsceller. För att praktiskt kunna använda de könsceller (=ägg) som kvinna-till-man-transsexuellla enligt förslaget tillåts spara krävs ändring av denna lag.

KIM föreslår

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om genetisk integritet m.m. (2006:351) att det i lagen skall införas två nya bestämmelser, 31a § och 33a §, med följande lydelser. Kursivering i föreslagen lydelse anger ändringar.

Nuvarande lydelse

7 kap. Befruktning utanför kroppen
1 § I detta kapitel finns bestämmelser om
1. befruktning av en kvinnas ägg utanför hennes kropp, och
2. införande av ett befruktat ägg i en kvinnas kropp.
   Av lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap följer att vad som i detta kapitel sägs om make också gäller registrerad partner.

3 § Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget, skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.

4 § Befruktning av ägg från en kvinna, i vars kropp ägget skall införas, med spermier från kvinnans make eller sambo får inte utan Socialstyrelsens tillstånd utföras annat än vid offentligt finansierade sjukhus. Vad nu sagts gäller också införande av ägget i kvinnans kropp.
   Kommer ägget inte från kvinnan eller spermien inte från kvinnans make eller sambo får befruktning och införande av ägg ske endast vid de sjukhus som upplåtit enhet för utbildning av läkare enligt avtal mellan de universitet som bedriver läkarutbildning och berörda landsting.

5 § Om befruktning utanför kroppen skall utföras med ett annat ägg än kvinnans eget eller med en spermie från en man som inte är kvinnans make eller sambo, skall en läkare pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att det äger rum en befruktning utanför kroppen. Befruktning utanför kroppen får utföras endast om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.
   Vägras befruktning utanför kroppen, får makarna eller samborna begära att Socialstyrelsen prövar frågan.

Föreslagen lydelse

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om
1. befruktning av en kvinnas eller mans ägg utanför hennes eller hans kropp, och
2. införande av ett befruktat ägg i en kvinnas kropp.
   Av lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap följer att vad som i detta kapitel sägs om make också gäller registrerad partner.

3 § Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget eller sambons eller makans, skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.

Var behandling får utföras
   4 § Befruktning av ägg från en kvinna, i vars kropp ägget skall införas, med spermier från kvinnans make eller sambo får inte utan Socialstyrelsens tillstånd utföras annat än vid offentligt finansierade sjukhus. Vad nu sagts gäller också införande av ägget i kvinnans kropp.
   Kommer ägget inte från kvinnan eller från kvinnans sambo eller make eller spermien inte från kvinnans make eller sambo får befruktning och införande av ägg ske endast vid de sjukhus som upplåtit enhet för utbildning av läkare enligt avtal mellan de universitet som bedriver läkarutbildning och berörda landsting.

5 § Om befruktning utanför kroppen skall utföras med ett annat ägg än kvinnans eller kvinnans sambos/makes eget eller med en spermie från en man som inte är kvinnans make eller sambo, skall en läkare pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att det äger rum en befruktning utanför kroppen. Befruktning utanför kroppen får utföras endast om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.
   Vägras befruktning utanför kroppen, får makarna eller samborna begära att Socialstyrelsen prövar frågan.

Vård av minderåriga

Bakgrund, befintlig lag och utredningens förslag

Grunden för alla former av vård är att den skall baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, samt att detta avgörs av medicinsk expertis. Med hänsyn till den medicinska forskning som finns idag för utredningen, som vi ser det, ett klokt resonemang (s 163) kring åldersgränser etc. och har som slutsats valt att sätta åldersgränsen för ändrad könstillhörighet till 18 år.

Detta kan i nuläget vara relevant gällande vissa irreversibla ingrepp, såsom SRS (könskorrigerande kirurgi), sterilisering eller kastrering. Däremot är en juridisk ändring av könstillhörighet (likaså namnbyte till ett som inte är könskonträrt gentemot det upplevda könet för det fall svensk namnlag/praxis fortsätter att reglera detta) inget som är omöjligt att ändra tillbaka ifall det skulle visa sig vara ett misstag, varför det borde finnas möjlighet även för yngre transsexuella att få ändrad juridisk könstillhörighet i avvaktan på 18-årsdagen.

Det anses i vissa fall vara nödvändigt att påbörja vård långt innan 18-årsdagen. HRT (hormonbehandling), epilering, röstträning, mastektomi och Real Life Experience bedöms alla kunna inledas innan patienten uppnått myndig ålder (s 17). Detta just för att dessa behandlingar inte anses vara irreversibla, utan kan avbrytas i det fall patienten inte visar sig vara transsexuell.

Den enda anledningen att skjuta upp även fastställelse är att det precis som tidigare krävs ett irreversibelt ingrepp för att få detta: SRS och sterilisering har bara bytts mot kastration. Om detta krav däremot avskaffas finns det inget som hindrar att en person får fastställelse före uppnådd myndig ålder.

KIMs ståndpunkt

Eftersom vi inte anser att avlägsnade könskörtlar ska vara en förutsättning för att få ändrad juridisk könstillhörighet, innebär detta ingen motsättning. Som utredningen fastslagit, är det oerhört viktigt att unga transsexuella kan få vård och börja både utredning och behandling på så många plan som det är medicinskt möjligt. Det är viktigt att tydliggöra att inga hinder för detta finns.

Äktenskap, partnerskap och skilsmässa

Vi i KIM anser det vara mycket bra att kravet på att den som vill få ändrad könstillhörighet måste vara ogift tas bort. Som utredningen skriver, är det viktigt att inte se en ändrad könstillhörighet i sig som ett avbrott i en relation, må det vara ett äktenskap eller ett registrerat partnerskap (s 201).

I frågan om samtycke från den andra parten är vi däremot inte helt överens. Enligt utredningens förslag är det relevant att båda parter samtycker till att få sitt civilstånd ändrat, och om detta inte sker kommer inte fastställelse att beviljas (s 17). Detta anser vi är olyckligt då det innebär att en make/partner som motsätter sig könskorrigeringen kan få alltför stor makt över sin respektive. Om en person inte accepterar sin äktenskapspartners levnadssätt är det upp till den missnöjde att begära skilsmässa. Med ett samtyckekrav kan en partner i en relation som knakar i fogarna sätta svår press på den transsexuelle som knappast mår bättre av ytterligare svårigheter. Detta tas upp i utredningen på följande sätt:

Att en make/partner aktivt samtycker till att äktenskapet/partnerskapet omvandlas får emellertid aldrig tolkas som ett krav på samtycke till själva ändringen av könstillhörigheten. Det är mycket viktigt att poängtera att en sådan ordning inte kan komma i fråga. En make/partner bör aldrig ges något inflytande avseende en könskorrigering hos en person som i övrigt uppfyller alla lagens krav. (s 197)

Även om utredarna alltså själva avvisar detta synsätt är detta något som kan inträffa i praktiken. Därför anser vi att i de fall där den andra parten inte lämnar samtycke till en omvandling mellan registrerat partnerskap och äktenskap bör det inte krävas att partnerskapet/äktenskapet upplöses innan den ena partens ändring av könstillhörighet. I stället bör, i de fall då den andra parten inte lämnat samtycke till omvandlingen, partnerskapet/äktenskapet upplösas automatiskt i samband med fastställandet av den nya könstillhörigheten.

Om man nödvändigtvis vill införa någon slags "snabb reträttväg" för en icke samtyckande partner så är en möjlighet att se över äktenskaps/partnerskapslagarna för att ge möjlighet att snabba upp en skilsmässoprocess i samband med juridiskt könsbyte. Ha i åtanke att en hel "könsbytesprocess" tar så lång tid att en partner har god tid på sig att tänka över situationen och om så önskas begära skilsmässa i god tid före den transsexuelle ansöker om juridiskt könsbyte, vilket i sig också är ett motargument mot ett eventuellt behov av samtyckesregel.

Om en könsneutral äktenskapslagstiftning införs i Sverige, ser vi ingen anledning att kräva samtycke eftersom det då inte handlar om någon omvandling av den juridiska beteckningen av förhållandet. För det fall att en part inte längre vill vara gift, bör det åligga henom att begära skilsmässa på samma sätt som i alla äktenskap.

Utländska medborgare och patienter som vårdats i utlandet

Vi anser att det är mycket bra att även utländska medborgare kan få fastställelse i Sverige, då detta är mycket rimligt med tanke på att det, med ett möjligt undantag av abortfrågan, är högst okontroversiellt att låta utländska medborgare få vård i Sverige. Dessutom är det också mycket bra att det slås fast att utländska myndigheters fastställelse ska gälla även i Sverige (s 218).

Däremot anser vi det inte vara rimligt att försvåra för personer som genomgått vård i utlandet att få fastställelse. Med den gamla lagstiftningen försvann dessa patienter in i en gråzon och kunde med lite "trixande" få fastställelse utan att genomgå den svenska utredningen. Det nya lagförslaget täpper till denna lucka och tvingar alla som vill få fastställelse i Sverige att genomgå utredning (s 99). Det är således inte tillräckligt att en person gjort operationen som krävs, utan alla måste passera genom samma nålsöga utredningen är.

Resultatet kan bli att en person som genomgått fullständig behandling ändå inte får fastställelse utan tvingas leva i fel juridiskt kön. Detta om något vore icke önskvärt. Även för den som fått diagnosen transsexualism i utlandet är det fortfarande Rättsliga Rådet som avgör om personen kan få fastställelse i Sverige, såvida inte personen varit stadigvarande bosatt i det landet. Detta trots att utredarna erkänner att "kraven för att en person skall få sin könstillhörighet ändrad är… mycket likartade mellan de olika länder som har särskild lagstiftning i frågan." (s 220).

Vidare anser vi att det inte bör vara av relevans för ens juridiska kön hur ens könsorgan ser ut (se avsnitten "Lagen om kastrering (1944:133) och steriliseringslagen (1975:580)" och "Lag (2006:351) om genetisk integritet m.m."). Därför är det onödigt för fastställelse att genomgå den somatiska undersökningen (s 221-222). De föreslås i texten att kvinnorna lämpligen uppsöker gynekolog, men då operationsresultaten för män är mer komplicerade är det svårt att veta om de hade tänkt sig att även männen skulle gå till en gynekolog, med den kränkning det kan innebära för den enskilde.

Sekretess

I lagförslaget beskrivs problemet med att få nya intyg utfärdade i ens nya identitet, med nytt namn och personnummer. Många f.d. transsexuella vill inte att deras bakgrund ska bli känd och ansöker därför om att få sin gamla identitet skyddad.

I lagförslaget beskrivs detta som att det inte ska vara några problem, bara personen gör detta innan den nya identiteten träder i kraft. Detta trots att de hänvisar till patientföreningen Benjamin uttalande om att det är "ett problem att den gamla identiteten – i det motsatta könet – är offentlig medan sekretess ofta råder för den nya identiteten efter en ändring av könstillhörigheten. Föreningen anser att det bör vara den gamla identiteten som beläggs med sekretess" (s 122). Det skulle således behövas en anpassning av lagen för att även transsexuella skulle kunna få rätt identitet, dvs. den gamla, skyddad. Det borde vara möjligt att införa en flexibel lagstiftning som kan tjäna både de som behöver skydda den nya, ex. brottsoffer, och de som av olika skäl vill skydda den gamla.

Intyg och betyg i den nya identiteten

Problemet med sekretess i officiella sammanhang tas också upp, som exempelvis i vården och då den transsexuella har skulder. Det föreslås att "efter det att könstillhörigheten ändrats och personen fått sin nya identitet skall den gamla identiteten inte längre kopplas samman med individen. Detta innebär emellertid inte… att tidigare åtaganden och intjänade förmåner försvinner".(SOU 2007:16, 5.5.1)

Trots detta anser förslagets författare att det är helt i sin ordning att inte ha rätt att kräva att få nya intyg utställda i sin nya identitet, med hänvisning till att det inte vore önskvärt att tvinga arbetsgivare och myndigheter till detta. Det är alltså enbart med hänsyn till dessa som beslutet tagits.

För den enskilda f.d. transsexuella som tvingas söka arbete med intyg utfärdade i en annan identitet blir det hela mycket komplicerats. Det upplevs inte bara som en kränkning av den personliga integriteten att tvingas "outa" sig inför varje potentiell arbetsgivare, utan öppnar även upp för diskriminering.

Visserligen visar förslaget god vilja genom att "understryka vikten av att olika intygsgivare m.fl. - även utan lagstadgat krav därom - ställer sig positiva till framställningen från f.d. transsexuella med önskemål att få nya intyg, betyg, m.m. utfärdade med den nya identiteten" (s 128), men detta anser vi inte är tillräckligt då det fortfarande utlämnar den f.d. transsexuella till enstaka tjänsteutövares goda vilja. Det hade varit önskvärt att i detta sammanhang likställa intyg och betyg med andra handlingar kopplade till identiteten. Att så inte gjorts är både beklagligt och inkonsekvent.

Att prata om att "tidigare intjänade förmåner" inte ska försvinna är betydelselöst för den enskilda som velar mellan att tvingas vara öppen med sin biologiska bakgrund (med allt vad det kan innebära av diskriminering och trakasserier) och att antingen förfalska sina tidigare papper, eller helt enkelt avstå från att visa sina kvalifikationer och endast söka okvalificerade arbeten.

Vi vill att det ska finnas en lagstadgad rättighet för personer med ändrad könstillhörighet att få ut intyg, betyg och andra officiella dokument med rätt namn och personnummer, för att undanröja all risk för dels diskriminering på arbetsmarknad etc. samt för att minska personligt lidande hos människor med transsexuell bakgrund.

Utredningen nämner andra länder, vilka utfärdar ett nytt födelsebevis efter ändrad könstillhörighet (s 83). Speciellt med tanke på att det finns länder som på detta område ligger längre fram än Sverige, samt att detta visar att det är praktiskt möjligt att korrigera intyg etc., finns det ingen anledning för Sverige att inte säkerställa rätten för alla personer, oavsett bakgrund, att få intyg med rätt identitet.

Eventuella svårigheter att sanktionera detta får inte påverka lagens syfte som sådant. Det finns många exempel på svenska lagar, vars efterlydnad kan vara svår att kontrollera, men som icke desto mindre anses vara viktiga för sin innebörds skull, ex förbudet mot barnaga.

Mot denna bakgrund anser KIM att en utredning av hur detta skulle kunna genomföras i praktiken är önskvärd och att denna borde ha ägt rum i samband med 2007:16.

Föräldraskap

Fördelen med detta [att behålla förälderns första juridiska kön i barnets personbild i folkbokföringen] skulle, ur barnets synvinkel, vara att den som är mor respektive far benämns som detta även i folkbokföringen. Även om barnets mor eller far ändrar könstillhörighet ser ju barnet sannolikt personen som sin mor respektive far. (s 126)

Vi i KIM delar inte utredarens antagande att barn till transsexuella ser sina föräldrar som mor eller far beroende på vilket juridiskt kön de hade vid barnets födelse. Det finns t.ex. fall där MtF transexuella skaffat barn i samband med att de påbörjar sin hormonbehandling (som i så gott som samtliga fall resulterar i sterilitet). Dessa barn har med stor sannolikhet aldrig sett sin transexuella förälder som far.

Dessutom vill vi ifrågasätta antagandet att en korrekt notering av biologiskt föräldraskap skulle vara viktigare för barnet än att dess förälder obehindrat kan agera som vårdnadshavare. Därför tycker vi att möjligheten att ändra barnets personbild bör ges, med krav på barnets samtycke om det är äldre än 12 år (i analogi med lagstiftningen om adoption).

Könsroll och könsidentitet

I utredningens förslag till lagtext ingår uttryckliga krav på att uppträda i enlighet med en manlig eller kvinnlig könsroll:

5.4 Villkor för ändring av könstillhörighet
Vårt förslag: Uttryckliga krav för att en individ skall kunna få ändrad könstillhörighet är att han eller hon är konstaterat transsexuell samt att han eller hon sedan avsevärd tid upplever att han eller hon tillhör det motsatta könet, uppträder i enlighet härmed och kan antas även fortsättningsvis leva i en sådan könsroll. Det skall vidare krävas att den sökande har fått sina könskörtlar avlägsnade (s 112, vår kursivering).

En förutsättning för att ändring av könstillhörigheten skall kunna ske är därför att sökanden kan förväntas klara av att leva i den nya könsidentiteten, såväl kroppsligt som socialt. (s 223)

Vi vänder oss kraftigt emot dessa formuleringar, då de gör gällande att det finns en, och endast en, korrekt roll för män, och en för kvinnor. Om detta tas med i en lag om ändrad könstillhörighet gör transsexuella till de enda människor som enligt svensk lag inte är fria att som individer forma sin egen könsroll och identitet. Icketranssexuella kvinnor respektive män förvägras inte rätten att identifiera sig som man respektive kvinna på individuellt valda sätt, varför det skulle vara orimligt att kräva att transsexuella ska passa in i könsroll vars innebörd bestäms av andra.

Vidare är utredningens förslag till formulering på denna punkt farlig, eftersom den kan tolkas som att transsexuella som inte anses ”passera”, av Rättsliga rådet, läkare eller den vidare omgivningen (beroende på tolkning), inte ska få sin nya könstillhörighet fastställd. Formuleringen om att uppträda i enlighet med en könsroll är för många gammalmodig och inte relevant ens när lagförslaget läggs. Med tanke på att en ny lag ska användas många år framåt i tiden, bör denna formulering tas bort helt. Mer relevant är att fokusera på individens upplevelse av könsidentitet och låta detta synas i lagtexten.

Idrott och särbehandling

Utredningen hänvisar till ett tillfälle då det kan vara motiverat med en viss särbehandling av transsexuella och f.d. transsexuella; nämligen i idrottsvärlden. I Storbritannien är denna typ av särbehandling tillåtet, och utredarna har inga förslag på hur detta skulle kunna se ut i Sverige om det ens var aktuellt, utan överlåter frågan till idrottsrörelsen att själva fatta beslut (s 121). Detta har exempelvis IOK gjort, som slagit fast att i OS räknas f.d. transsexuella som sitt "nya" kön (http://www.olympic.org/uk/news/media_centre/press_release_uk.asp?id=855).

Vi i KIM anser att det förvisso är bra att en statlig utredning inte lägger sig i detta, men anser att det bör framhållas att det bör vara läkare och inte branschfolk som fattar besluten för att inte riskera att diskriminering uppstår.

En standardiserad och individualiserad vård

det finns ett stort värde i att utredningen av transsexuella är likartad och följer en viss ordning samt att den är förutsägbar för samtliga brukare, dvs. både för de transsexuella själva och för vårdpersonalen. Även om ett visst mått av flexibilitet ryms inom ramen för en sådan utredning har vi funnit det lämpligast att förespråka att utredningen och själva könstillhörighetsprocessen följer vissa ramar. (s 164)

Det är glädjande att utredarna inser vikten av en standardiserad vård för transsexuella, och att de föreslår att Socialstyrelsen ska utarbeta en plan för ytterligare standardisering (s 131-132). Detta är viktigt då det för närvarande kan se väldigt olika ut beroende på vilket landsting eller kommun en patient tillhör vilken vård som erbjuds. Exempelvis har Västra Götaland under flera år haft ett förbud mot att remittera patienter till andra landsting för ts-vård, varpå de transsexuella som är bosatta där har tvingats söka vårdasyl i närliggande landsting.

Däremot är det viktigt att påpeka att vården samtidigt som den standardiseras även behöver individanpassas. Alla har inte behov av könskorrigerande kirurgi, och för vissa är det en medicinsk omöjlighet att underkasta sig operation. Att då, utan medicinska argument, neka dessa övrig vård och fastställelse enbart med hänvisning till sociala normer är inte försvarbart; vare sig etiskt eller rationellt.

Bilden av vad en man och en kvinna är tillhör något av det mest föränderliga i vår kultur. Att neka en person ett manligt juridiskt kön för att han har äggstockar tyder på en konservativ och förlegad syn på könsorganen som det enda som avgör vår könsidentitet. Att kräva av en person att hen opererar bort fungerande kroppsdelar enbart på kulturella indikationer är inte bara irrelevant utan ett känsloargument av samma typ som skapade den första versionen av kastreringslagen för över 60 år sedan, med de fasansfulla konsekvenserna detta fick för enskilda. Ur detta perspektiv är lagförslaget ett steg tillbaka, inte framåt, i samhällsutvecklingen.